Hej världen!

Det här är en mallartikel

Typografi är medlet att hantera en text så den passar sitt ändamål: Planera sättningen, fördela ytorna och behandla typerna så att läsningen underlättas så mycket som möjligt. Typografins uppgift är i första hand funktionell och bara i undantagsfall estetisk. Att njuta av vacker form är sällan läsarens första tanke. All typografi som ställer sig mellan författaren och läsaren är av ondo.

I en typografi, som skall kunna läsas, finns inte mycket utrymme för experiment. Även det rutinmässiga och enahanda är mindre störande än billigt effektsökeri. En äkta originalitet kan vara önskvärd och nödvändig i utformningen av kommersiell, politisk eller religiös propaganda, där endast det senaste förmår fånga uppmärksamheten.

Med undantag för kategorin ”privattryck” kräver bokens typografi på goda grunder en nära nog absolut hänsyn till våra läsvanor. En typtecknare kan aldrig säga ”jag är konstnär och tar inte order av någon, jag skapar mina egna bokstäver”. I detta anonyma yrke är ingen konstnär i den meningen. Det är inte möjligt, som må hända i typografins barndom, att diktatoriskt förelägga läsaren några hugskott. Läskunnigheten är idag så ofantligt mycket större och läsvanorna i motsvarande grad fixerade. Det är den konservative läsaren som bestämmer typografin och takten i bokstavsutvecklingen.

Ett nytt användbart typsnitt måste vara så beskaffat att bara en specialist kan upptäcka det nya. Om läsaren inte lägger märke till den möda som lagts ned på formen, så är det förmodligen ett bra typsnitt. Men om någon tilltalas av knorren på gemena ”r”, eller tycker att en annan bokstav är lustig, så skall nog dessa typer inte ha framställts alls. Ett typsnitt som skall fylla sin uppgift i dagens typografi, och som inte spekulerar i morgondagens, kan aldrig vara annorlunda.